Socialistisk och kommunistisk
1. Den reaktionära socialismen
a) Den feodala socialismen
Den franska och den engelska aristokratin var enligt sin historiska ställning kallad att skriva smädeskrifter mot det moderna borgerliga samhället. I den franska julirevolutionen 1830 och i den engelska reformrörelsen hade den ännu en gång varit den hatade uppkomlingen underlägsen. Det kunde ej längre vara tal om en allvarlig politisk kamp. Blott den litterära kampen återstod. Men även på litteraturens område hade restaurationstidens gamla talesätt blivit omöjliga. För att väcka sympati måste aristokratin skenbart lämna sina egna intressen åt sidan och blott i den exploaterade arbetarklassens intresse formulera sin anklagelseakt mot bourgeoisin. Den sökte sig tröst i att sjunga smädevisor om sin nya härskare och viska olycksprofetior i hans öra.
På så sätt uppstod den feodala socialismen, halvt klagosång, halvt smädeskrift, halvt återfall i det förgångna, halvt hotelse för framtiden, stundom träffande bourgeoisin i hjärtat genom en bitter, genialt mördande dom, städse verkande komisk genom sin fullkomliga oförmåga att förstå den moderna historiens gång.
De feodala socialisterna svängde den proletära tiggarpåsen i handen som en fana för att samla folket bakom sig. Men så ofta folket följde dem, upptäckte det på deras bak de gamla feodala vapensköldarna och drog sig tillbaka med ett högt och vanvördigt skratt.
En del av de franska "legitimisterna" och det unga England uppförde detta skådespel.
När de feodala bevisar, att deras sätt att utsuga var av en annan art än det borgerliga, så glömmer de blott, att de utplundrade under helt andra och nu föråldrade förhållanden och förutsättningar. När de gör gällande, att det moderna proletariatet icke existerade under deras herravälde, så glömmer de blott, att just den moderna bourgeoisin var en nödvändig telning av deras samhällsordning.
För övrigt förhemligar de så litet den reaktionära karaktären av sin kritik, att deras huvudanklagelse mot bourgeoisin just består i att under dess regim utvecklar sig en klass, som kommer att spränga hela den gamla samhällsordningen i luften.
De förebrår bourgeoisin långt mer, att den frambringar ett revolutionärt proletariat än att den överhuvudtaget frambringar ett proletariat.
I den praktiska politiken deltar de därför i alla våldsåtgärder mot arbetarklassen, och i det dagliga livet bekvämar de sig gärna, trots alla uppstyltade talesätt, att plocka de gyllene äpplena och schackra bort sin tro, kärlek och ära mot ull, betor och brännvin.
Liksom prästen alltid gick hand i hand med de feodala, så går prästsocialismen samman med den feodala socialismen.
Ingenting är lättare än att ge den kristna askesen en socialistisk anstrykning. Gick inte också kristendomen mot privategendomen, äktenskapet och staten? Predikade den inte i stället välgörenhet och tiggeri, celibat och köttets dödande, klosterliv och kyrka? Den kristna socialismen är blott det vigvatten, varmed prästen välsignar aristokratins vrede.
b) Småborgerlig socialism
Den feodala aristokratin är icke den enda klass, som störtades av bourgeoisin, och vars levnadsbetingelser minskades och upphörde med det moderna borgerliga samhället. Medeltidens småborgardöme och småbondestånd var den moderna bourgeoisins förelöpare. I de industriellt och kommersiellt mindre utvecklade länderna vegeterar denna klass vidare bredvid den uppväxande bourgeoisin.
I de länder, där den moderna civilisationen utvecklat sig, har uppstått ett nytt småborgerskap, som svävar mellan proletariatet och bourgeoisin, och som ständigt bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga samhället, men vars medlemmar oupphörligt genom konkurrensen slungas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling t.o.m. ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.
I länder som Frankrike, där bondeklassen utgör långt mer än hälften av befolkningen, var det naturligt, att de skriftställare, som uppträdde för proletariatet mot bourgeoisin, anlade småborgarens och småbondens måttstock på sin kritik av den borgerliga regimen och tog arbetarnas parti från en småborgerlig ståndpunkt. Så bildades den småborgerliga socialismen. Sismondi är huvudrepresentanten för denna litteratur ej blott för Frankrike utan också för England.
Denna socialism klarlade högst skarpsinnigt motsägelserna i de moderna produktionsförhållandena. Den avslöjade nationalekonomernas hycklande försköningar. Den uppvisade ovedersägligt de ödeläggande verkningarna av maskinerna och arbetsdelningen, kapitalens och jordegendomarnas koncentration, överproduktionen, kriserna, småborgarnas och småböndernas nödvändiga undergång, proletariatets elände, anarkin i produktionen, de skriande missförhållandena i rikedomens fördelning, det industriella förintelsekriget nationerna emellan, de gamla sedernas, de gamla familjeförhållandenas och de gamla nationaliteternas upplösning.
Till sitt positiva innehåll vill emellertid denna socialism antingen återställa de gamla produktions- och samfärdsmedlen och med dem de gamla egendomsförhållandena och det gamla samhället, eller också vill den med våld spärra in de moderna produktions- och samfärdsmedlen inom de gamla egendomsförhållandenas ram, som av de förra sprängts och måste sprängas. I båda fallen är den reaktionär och därtill utopisk.
Skråväsen i industrin och patriarkalisk hushållning på landsbygden är dess sista ord.
I sin fortsatta utveckling har denna riktning utmynnat i ett fegt gnäll.
c) Den tyska eller "sanna" socialismen
Frankrikes socialistiska och kommunistiska litteratur, som uppstod under trycket från en härskande bourgeoisi och utgör det litterära uttrycket för kampen mot detta herravälde, infördes till Tyskland vid en tidpunkt, då bourgeoisin just börjat sin kamp mot den feodala absolutismen. Tyska filosofer, halvfilosofer och skönandar kastade sig begärligt över denna litteratur och glömde blott, att de franska levnadsförhållandena inte hade invandrat samtidigt med dessa skrifter till Tyskland. Inför de tyska förhållandena förlorade den franska litteraturen all omedelbar praktisk betydelse och antog ett rent litterärt utseende. Den måste framstå som blott en orkeslös spekulation över det mänskliga väsendets förverkligande. Så hade för 1700-talets tyska filosofer den första franska revolutionens fordringar blott mening som "det praktiska förnuftets" fordringar i allmänhet, och den revolutionära franska bourgeoisins viljeyttringar betydde i deras ögon den rena viljans lagar, viljan sådan den måste vara, den sant mänskliga viljan.
De tyska litteratörernas enda arbete bestod i att de satte de nya franska idéerna i samklang med sitt gamla filosofiska samvete eller snarare att de från sin egen filosofiska ståndpunkt tillägnade sig de franska idéerna.
Detta skedde på samma sätt som man överhuvudtaget tillägnar sig ett främmande språk: genom översättning.
Det är bekant, hur munkarna över de manuskript, varpå den gamla hednatidens klassiska verk var upptecknade, skrev smaklösa katolska helgonhistorier. De tyska författarna förfor tvärtom med den profana franska litteraturen. De skrev sitt filosofiska nonsens efter det franska originalet. Så skrev de t.ex. efter den franska kritiken av penningförhållandena: "prisgivande av det mänskliga väsendet", efter den franska kritiken av borgarstaten: "upphävande av det abstrakta allmännas herravälde" o.s.v.
Insmugglandet av dylika filosofiska fraser bakom de franska framställningarna döpte de till "handlingens filosofi", "sann socialism", "tysk socialistisk vetenskap", "filosofisk motivering av socialismen" o.s.v.
Den franska socialistiskt-kommunistiska litteraturen blev på så sätt formligen kastrerad. Och då den i tyskarnas händer upphörde att vara ett uttryck för den ena klassens kamp mot den andra, så var tysken övertygad om att ha övervunnit "den franska ensidigheten", att i stället för sanna behov ha tillgodosett sanningens behov, i stället för proletariatets intressen det mänskliga väsendets intressen, människans i allmänhet, den människa, som icke tillhör någon klass, överhuvudtaget inte verkligheten utan blott den filosofiska fantasins dimvärld.
Denna tyska socialism, som tog sina tafatta stilövningar så allvarligt och högtidligt och så skrytsamt utbasunerade dem, förlorade emellertid småningom sin pedantiska oskuld.
Den tyska och särskilt den preussiska bourgeoisins kamp mot det feodala och absoluta kungadömet, med ett ord, den liberala rörelsen blev allvarligare.
Den "sanna" socialismen bjöds därmed det önskade tillfället, att mot den politiska rörelsen ställa upp de socialistiska fordringarna, att utslunga det gamla anatemat mot liberalismen, mot representativstaten, mot den borgerliga konkurrensen, mot borgerlig pressfrihet, borgerlig rätt, borgerlig frihet och likhet, och predika för folkmassorna, att de icke hade något att vinna genom denna rörelse, utan snarare allt att förlora. Den tyska socialismen glömde mycket lägligt, att den franska kritiken, vars själlösa eko den var, förutsätter det moderna borgerliga samhället med motsvarande materiella levnadsbetingelser och dithörande politiska konstitution, idel förutsättningar som det först gällde att tillkämpa sig i Tyskland.
Den "sanna" socialismen tjänade de tyska absoluta regeringarna med deras följe av präster, skolmästare, junkrar och byråkrater som lämplig fågelskrämma mot den hotfulla uppåtsträvande bourgeoisin.
Den utgjorde det sliskiga påbrödet till de svidande piskslag och de gevärskulor, med vilka samma regeringar kuvade de tyska arbetarupproren.
Blev den "sanna" socialismen på så sätt ett vapen i handen åt regeringarna mot den tyska bourgeoisin, så representerade den även omedelbart ett reaktionärt intresse, det tyska småborgardömets intresse. I Tyskland bildade det från 1500-talet härstammande och sedan dess i olika former åter och åter uppdykande småborgarskiktet den egentliga sociala grunden för de bestående förhållandena.
Dess upprätthållande betyder upprätthållandet av de bestående tyska förhållandena. Av bourgeoisins industriella och politiska herravälde fruktar det den säkra undergången å ena sidan till följd av kapitalets koncentration, å andra sidan genom uppkomsten av ett revolutionärt proletariat. Detta småborgardöme tyckte att den "sanna" socialismen slog två flugor i en smäll. Den spred sig också som en epidemi.
Den skrud, virkad av spekulativ spindelväv, översållad med granna frasblommor, genomdränkt av kärleksvarma daggdroppar, denna hjärterörande skrud, vari de tyska socialisterna inhöljde sina få beniga "eviga sanningar", ökade blott avsättningen av dessa varor hos denna publik.
Å sin sida insåg den tyska socialismen allt mer sin kallelse: att vara detta småborgerskaps högtravande representant.
Den proklamerade den tyska nationen som normalnation och den tyske spetsborgaren som normalmänniska. Den gav åt varje nedrighet av denne borgare en fördold, högre socialistisk mening, enligt vilken den kom att betyda motsatsen. Den drog den sista konsekvensen, när den uppträdde direkt mot kommunismens "brutalt destruktiva" inriktning och förkunnade sin upphöjda opartiskhet över alla klasstrider. Med mycket få undantag hör allt, som i Tyskland cirkulerar av föregivna socialistiska och kommunistiska skrifter till denna smutsiga kraftlösa litteratur.
2. Den konservativa eller borgerliga socialismen
En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.
Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.
Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).
Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt.
En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandens mark och alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning.
Sitt rätta uttryck uppnår den borgerliga socialismen först då, när den blivit enbart en oratorisk formel.
Fri handel! - i arbetarklassens intresse. Skyddstullar! - i arbetarklassens intresse. Cellfängelser! - i arbetarklassens intresse. Detta är den borgerliga socialismens sista enda allvarligt menade ord.
Bourgeoisins socialism består ju i påståendet att bourgeoisin är bourgeoisi - i arbetarklassens intresse.
3. Den kritiska utopiska socialismen och kommunismen
Vi talar icke här om den litteratur, som i alla stora moderna revolutioner hävdat proletariatets fordringar. (Skrifter av Babeuf med flera.)
Proletariatets första försök under en tid av allmän jäsning, under perioden för det feodala samhällets störtande, att direkt förverkliga sitt eget klassintresse, strandade med nödvändighet på proletariatets eget outvecklade tillstånd liksom därpå, att de materiella betingelserna för dess befrielse saknades. De uppkom först som en produkt av den borgerliga epoken. Den revolutionära litteratur, som åtföljde dessa första proletära rörelser, är till sitt innehåll nödvändigtvis reaktionär. Den förkunnar en allmän askes och en grov likhetslära.
De egentliga socialistiska och kommunistiska systemen, Saint-Simons, Fouriers, Owens o.s.v., dök upp under den första outvecklade perioden av kamp mellan proletariat och bourgeoisi, som vi förut skildrat ("Borgare och proletärer").
Uppfinnarna av detta system ser visserligen motsättningen mellan klasserna liksom de upplösande elementens verksamhet i det härskande samhället. Men de ser hos proletariatet ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för densamma säregen politisk rörelse.
Då klassmotsättningarnas utveckling håller jämna steg med industrins utveckling, finner de ej heller de materiella förutsättningarna för proletariatets frigörelse och söker då i stället efter en social vetenskap, efter sociala lagar för att skapa dessa betingelser.
I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.
De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.
Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst ställdas. De vädjar alltjämt till alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.
De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt.
Den fantastiska skildringen av det framtida samhället uppstår i en tid, då proletariatet ännu är högst outvecklat och därför självt ännu uppfattar sin ställning fantastiskt, den speglar dess första aningsfulla längtan efter en allmän omgestaltning av samhället.
Men i dessa socialistiska och kommunistiska skrifter ingår även kritiska element. De angriper alla grundvalar för det bestående samhället. De har därför lämnat ett högst värdefullt material till arbetarnas upplysning. Deras positiva teorier om det kommande samhället, t.ex. upphävandet av motsatsen mellan stad och landsbygd, av familjen, av det privata förvärvet, av lönearbetet, förkunnandet av den sociala harmonin, statens förvandling till blott en förvaltning av produktionen - alla dessa satser är allenast uttryck för bortfallandet av de klassmotsatser som först nu börjar utveckla sig och som de känner blott i deras första formlösa obestämdhet. Dessa teorier har därför ännu en rent utopisk karaktär.
Den kritiskt utopiska socialismens och kommunismens betydelse står i omvänt förhållande till den historiska utvecklingen. I samma mån som klasskampen utvecklar sig och tager gestalt förlorar denna fantastiska upphöjdhet över den, detta fantastiska bekämpande av densamma, allt praktiskt värde, allt teoretiskt berättigande. Om än därför upphovsmännen till dessa system i många hänseenden var revolutionära, så bildar deras lärjungar likaväl reaktionära sekter. De håller fast vid mästarens gamla åskådningar trots proletariatets historiska framsteg. De söker därför konsekvent avtrubba klasskampen och utjämna motsättningarna. De drömmer alltjämt om att på försök få förverkliga sina sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien - ett nytt Jerusalem i fickformat - och för uppbyggandet av alla dessa luftslott måste de vädja till det borgerliga hjärtats och penningpåsens filantropi. Så småningom hamnar de i kategorin av ovan skildrade reaktionära eller konservativa socialister och skiljer sig från dem blott genom sitt mer systematiska pedanteri, genom sin fantastiska övertro på sin sociala vetenskaps förmåga att göra underverk.
De uppträder därför med förbittring mot alla arbetarnas politiska rörelser, som blott uppstår ur den blinda otron gentemot det nya evangeliet.
Så reagerar owenisterna i England mot chartisterna där, och fourieristerna i Frankrike mot reformisterna där.
|
